Turkiet en resa i antikens kust

Pergamon. De vita marmorpelarna över Akropoliskullens tempelruin skimrar i solen. Pergamon. Ett historiskt skimmer vilar över namnet. Pergamentet har sitt namn härifrån. Hellener och romare byggde ett stort bibliotek i Pergamon, 200.000 volymer rymde det som mest. Egyptierna fruktade att deras berömda bibliotek i Alexandria skulle utkonkurreras, och förbjöd exporten av papyrus, den tidens skrivpapper. I Pergamon började man i stället skriva på bearbetade djurhudar. Så uppstod pergamentet.
 

Här skapades Pergamonfrisen, ett av hellenismens förnämsta konstverk, en hundra meter lång och två meter hög bildberättelse om gudarnas strid mot jättarna. Numera finns den i Berlin och fyller ett helt museum.
Här låg Asklepion, antikens viktigaste medicinska centrum, uppkallat efter Asklepios, läkekonstens gud i grekisk mytologi.

I dag heter staden Bergama och klättrar på sluttningen under tempelruinerna. Här bor Halil Çalikoglu. Han är en tunn och vänlig turk i sextioårsåldern, som sköljer stekpannan under en vattenkran framför huset. När han får syn på oss - vi gluttar in över stenmuren som omger hans minimala gårdsplan med det jättelika fikonträdet - bjuder han genast in oss. Han talar bara turkiska och det är inte många ord vi förstår av varandra. Det gör inget, han serverar te i tunna glas, pratar och pekar.

Halil Çalikoglu bor mitt i historien. Ovanför står resterna av den antika staden: templen, biblioteket, amfiteatern. Nedanför ligger Röda Basilikan, ursprungligen en helgedom tillägnad den egyptiske dödsguden Serapis, sedan omgjord till bysantinsk kyrka, numera moské.

Däremellan klättrar den turkiska stadsbyn som den har gjort i många hundra år, med krokiga gränder, smala trappor, slitna hus och stenmurar kring de små gårdarna. Klappret av mulåsnehovar hörs från gatan. På väggen hos Halil hänger en kalender med porträtt av Kemal Atatürk, Turkiets store landsfader. Och bortom staden breder Anatoliens stora landskap ut sig, så långt ögat når. Som grön sammet faller kullarnas sluttningar i mjuka veck ner mot slätten. Vi dricker vårt turkiska te och solen sjunker och kvällsbrisen prasslar i fikonträdets lövverk, likt en fläkt av Historiens Vingslag.

Som svensk får man lätt en felaktig föreställning om vad historia är. Vårt lands förflutna är så rätlinjigt. Vi svenskar har alltid funnits här och alltid krigat mot ryssar och danskar. Kontinuiteten är obruten. Gränsen mellan "vi" och "dom" är tydlig.

I Bergama finns inga klara linjer. Här flyter allt samman.
 

Få trakter på jorden är så fyllda av brutal stormaktspolitik och fruktbar kulturblandning som Turkiets västra kust mot Egeiska havet, den remsa land där Asien möter Europa. Civilisationer har uppstått och dukat under. Språk och religioner har blandats. Folkslag har kommit och gått. Många av dem är för oss bara bleka namn om ens det: frygier, lydier, karier. Andra är mer välbekanta - greker, romare, armenier, judar, venetianare. Turkarna, Halils folk, dyker upp först kring elvahundratalet, någonstans österifrån, Mongoliet kanske.

Halil Çalikoglu lever mitt i historien, en starkt närvarande och overkligt avlägsen historia.

Tolv mil norr om Bergama ligger Troja. I tusentals år trodde alla att Troja var ett påhitt av Homeros, dikt och saga. Men en tysk amatörarkeolog, Heinrich Schliemann, var övertygad om att staden fanns. På 1860-talet började han gräva och träffade rätt. Numera löper en tät trafik av turistbussar hit. Vid parkeringsplatsen spelar turkiska mammor fotboll med sina barn, klädda i vida fladdrande kjolbyxor. Efter matchen sveper de sig i svarta bomullsskynken med huva.

Det är en ovanlig scen.

Överallt i Turkiet behärskar männen det offentliga rummet. Kaféer och gator är fyllda av män. Kvinnorna skymtar vi på på huk ute på jordbruksfälten. Men här är det de som leker, ropar, skrattar.

Men inne i Troja är allt liv borta. Där finns bara gropar med sten, antydda murfundament, spruckna marmorblock med arkeologiska kodnummer: E 10 - 22 A. På ett av dem skymtar fragmentet av en relief: en sandalklädd fot, ett naket smalben och en mantelfåll. Resten av den trojanska gestalt som någon en gång avbildade har diskret dragit sig tillbaka in i stenen. Det är symboliskt. Trojanerna, det folk som en gång bodde här, förblir okända. Ingen vet vilka de var.

Också havet är försvunnet, havet som en gång gav Troja dess strategiska läge vid Dardanellernas inlopp och sjövägen upp till Svarta havet. I dag är det en halvmil till kusten, lagrat flodslam har gjort havsbotten till åkermark. Det är svårt att föreställa sig det krig som Homeros beskriver, med skeppen och de grekiska hjältarna som från stranden attackerar staden.

Men några mil längre norrut hittar vi ett 1900-talets Troja. Våren 1915, under första världskriget, gick Frankrike och Storbritannien till anfall mot Turkiet, som var på Tysklands sida. Idén var två flugor i en smäll: eliminera den turkiska krigsmakten och falla Tyskland i ryggen. Turkiet,det ottomanska riket, var i upplösning och borde bli en lätt militär munsbit.

Allierade trupper - engelsmän, fransmän, australier och nya zeeländare - landsattes på den smala halvö som förr kallades Hellesponten och nu heter Gallipoli, på turkiska Gelibolu. Brittiska krigsfartyg gick in i sundet, Dardanellerna. I nio månader varade slaget om Gallipoli. 300 000 soldater dödades, de allra flesta turkiska. Befälet på turkiska sidan fördes av överstelöjtnant Kemal Mustafa, senare Kemal Atatürk. Berömda är hans ord till det 57:e turkiska regementet, som ställdes mot 25 000 allierade soldater: "Jag beordrar er inte att anfalla, jag beordrar er att dö. Under den tid det tar för oss att dö hinner andra soldater och befälhavare inta våra platser".

57:e regementet löd order och utplånades - men höll stånd. Västmakterna lyckades aldrig erövra Gallipolis kullar och kontrollen över Dardanellerna.

I dag är Gallipoli bestrött med krigskyrkogårdar och minnesmärken, i samma vita marmor som Pergamons tempelpelare. Och när vi ser stranden där fienden gick i land, de branta kullarna som de försökte inta, de turkiska posterna uppe på krönen, skyttegravslinjerna tätt in till varandra - då tycker vi oss bättre förstå också det trojanska kriget. Samma landsättningsmanöver, samma långa belägring, samma tröstlösa dödande. Slaget om Gallipoli är en modern Iliad, en Dardanelliad från 1900-talet.

I Ayvalik, en liten kuststad längre söderut, med samma klättrande gränder som Bergama, möter vi världskrigets efterspel. Turkiet segrade på Gallipoli men förlorade kriget. I fredsuppgörelsen fick Grekland mandat över Izmir och Ayvalik och andra kuststäder. Övermodiga efter Turkiets sammanbrott, tågade grekerna österut och utvidgade sina besittningar. Men också de råkade på Kemal Atatürk. Han drev grekerna tillbaka till kusten och ut ur landet. Det kriget slutade med vårt sekels första stora etniska rensning. 1,3 miljoner greker i Turkiet fördrevs, en halv miljon muslimer i Grekland tvingades till Turkiet. Hela Ayvaliks befolkning byttes ut.

Vi möter Gümrük Ertugrul, affärsman, entreprenör. Hans farföräldrar bodde på Kreta, deras modersmål var grekiska - men de var muslimer, därför tvingades de bort och hamnade i Ayvalik.
 

- Det första språk jag lärde mig som barn, säger Gümrük, var grekiska. Än i dag finns fem tusen personer i Ayvalik som talar grekiska. Jag är en turk från Grekland - och min hustru är en grekiska från Turkiet!

- Också efter kriget fanns nämligen några tiotusental greker kvar i Turkiet, däribland min hustrus familj. I vårt äktenskap har de två folken återförenats. Jag ser ingen skillnad. Jag gör affärer med Grekland. Det är aldrig några problem. Folk är de bästa vänner. Konflikten i dag mellan Grekland och Turkiet är skapad av politiker. Politik är skit!

Från Ayvalik fortsätter vi söderut, till badorten Kusadasi. Där lär finnas över 400 hotell och vi fruktar en hemsk överexploatering. Men så farligt är det inte. Storhotellen ligger i utkanten. Inne i Kusadasi finns mest små pensionat. Och mitt i stan, vid hamnen, ligger en karavanseraj från 1600-talet.

Hit gick den gamla sidenvägen, handelsrutten från Kina och Indien till Europa. Kamelkaravanerna kom till Smyrna (numera Izmir) och till Kusadasi, sålde sina sidentyger och tog med andra varor tillbaka. Karavanserajen var värdshus, mötesplats och marknad.

I dag är den hotell med underbart vackra rum, metertjocka väggar och en bred loftgång som löper runt den kringbyggda gården där förr kamelerna stod bundna. Hit in når inte stadens larm, här är fridfullt som i en klosterträdgård.

På en udde i hamninloppet ligger en fästning, byggd av köpmän från Genua på 1300-talet. Genua liksom Venedig hade stor makt i Turkiet under medeltiden, men till skillnad från hellener och romare var de inte intresserade av att erövra land. De höjde sig med hamnfästningar som garanterade deras fartyg, ett slags skeppskaravaner från väst, frihet att köpa och sälja.

Köpa och sälja, framför allt sälja, framför allt till turister, är alltjämt Kusadasis lösen. Basarkvarteren är fullsmockade av gatuhandlare och butiker. På några decennier har Kusadasi flerdubblat sin befolkning. Turismen är stadens kultur. På ett kafé möter vi en turk som suckar över utvecklingen.

- Jag bär mustasch som alla turkiska män av tradition gör, säger han. Jag bär mörk kostym och vit skjorta, ty så klär sig en turkisk man. Men se på den nya generationen: jeans och T-tröjor och disco och ingen mustasch! Amerika, Amerika, det är det enda som gäller. Det gamla Turkietförsvinner, om en generation finns inte längre såna turkar som jag.

Nu sitter vi hos Halil Çalikoglu i Bergama och tänker på Kusadasiturkens oro för förändringens framfart.

Men Halil verkar oberörd. Hans hus är ingrävt i bergssluttningen, precis som amfiteatern uppe på Akropolis. Träverandan är vackert målad i blått och grönt, men virket är gistet och färgerna flagnar. Så ser alla husen ut i Bergamos äldre stadsdel. Här tycks inte mycket ha förändrats.

Framför husen i gränderna sitter Bergamas kvinnor och håller skymning. Händerna vilar i knät, de betraktar katten som smiter förbi, följer med blicken en moped som knattrar uppför backen, lyssnar till en mulåsnas gnäggning. Så har de suttit i hundratals år, djupt nedsänkta i den historia som omger dem.

Men vems historia är det, som skapats av så många folk och speglar så många kulturer?

Om vi hade kunnat fråga Halil, skulle han nog blicka ut över staden och det anatoliska landskapet och fundera en stund och sedan svara:

- Historien tillhör platsen. Bergama är min plats på jorden, dess historia är också min.

Olika folkslag har kommit och gått i denna trakt, härskat en tid och sedan försvunnit - det är vad historieböckerna lär oss. Men har de försvunnit? Många måste ju ha stannat kvar, hukat under invasionernas stormar, mjölkat sina getter, besått sina tegar och haft sin magra utkomst!

Alla dessa berömda historiska kulturer, kanske är de skum på ytan. Kanske har Halils fattiga förfäder alltid bott här i Bergama, blandat blod och språk och föga frågat efter romare eller grek, galeat eller turk. Kanske har de i tusen år suttit stilla i fikonträdets skugga, så som Halil sitter nu.


Text Åke Lundqvist